Det är inte de som är hatarna, det är vi

Vi är stolta och glada att kunna presentera högaktuella forskaren i pedagogik Elza Dunkels som skribent för våra läsare av Re:flex. Längst ned hittar du en presentation.

---

På 80- och 90-talen pratade forskarna om hur internet skulle förändra oss. På internet kan ingen veta om du är en hund, sa man. Teorin var att vi skulle frigöras från våra kroppars fängelser och kopplas samman med andras tankar och innersta väsen. Det skulle inte spela nån roll vilken könsidentitet, hudfärg, funktion eller ålder du var i. På internet var alla lika.

Även om vi idag skrattar lite åt den naiva tanken att nåt så kraftfullt som våra normer skulle försvinna så lätt, var det ändå inte helt galet. Naturligtvis tvättades vi inte rena från alla våra fördomar, men de kom inte till uttryck lika starkt, därför att vi inte ännu förmådde läsa av varandra i den skrivna konversationen på nätet. Ännu.

Sen kom nämligen de första forskningsrapporterna om rasism i WoW. Där berättades om hur vana spelare kunde identifiera en persons etniska bakgrund och genom detta misstänka vilka som spelade för ett företag och vilka som var riktiga spelare. Det gick alltså att läsa in parametrar av folks personlighet på nätet! Även sånt som vi normalt tror oss kunna avläsa genom att se en människa i rummet – såsom kön, etnicitet, ålder och utbildningsnivå – skulle alltså vara möjligt att identifiera vid skriven interaktion på nätet!

Det verkar så självklart idag, att vi tar med oss det mesta av våra förhållningssätt från rummet till nätet och tvärtom. Men då var det nytt, och studie efter studie började visa just detta; att vi tar med oss det väsentligaste av våra personligheter ut på nätet. För självklart kan inte nätet förändra så djupt rotade saker som vår syn på vad som är normalt. Näthatet är bara en spegling av offlinehatet. I grunden handlar hatet om diskrimineringsgrunderna: etnisk tillhörighet, tro, funktion, sexuell identitet, ålder. Hatet är lika gammalt som de begränsande normerna är. Även näthatet är lika gammalt som kvinnohat, funkhat, transhat och barnhat. Näthatet använder bara nya uttryck. Väldigt smärtsamma uttryck, det vill jag vara tydlig med. Att erkänna att näthatet är samma hat som vi alltid haft är inte att förringa näthatet. Men det blir ett seriöst sätt att förklara och förstå näthatet, så att vi kan agera mot det.

Trots att det är uppenbart att näthatet inte är nytt, trots att vi vet att det drivs av strukturella element som diskrimineringsgrunderna, läggs alla diskussioner idag på individnivå. Näthataren demoniseras i media. Tv-program framställer hen som ett monster, vår nya folkdjävul om man så vill. En individ att fokusera vår oro och samtidsångest på. Hataren ska hängas ut, namnges och skammas. Det startas kampanjer mot hatet, vi ska hata hatet, vi ska hänga ut och åtala hatarna. Så att vi andra kan slå ifrån oss ansvaret.

Även offrets problem görs till privata. Den som blir utsatt för hat måste lösa problemet själv. Vi uppmanar unga som utsätts för hat att berätta inte för mycket om sig själv, att inte lägga ut selfies, att dra sig undan. Det är ett eko från en svunnen tid: ”Ha inte kort kjol och bli inte full”. Vi skammar inte bara hatarna utan även deras offer. Flickor berättar att de måste lösa sina problem själva. Det finns ingen som skyddar dem bara för att de befinner sig i den sämsta tänkbara skärningspunkten mellan kön och ålder. Eller etnicitet. Eller ickebinär könsidentitet. Eller avvikande funktionalitet.

För precis där står vi idag. Vi vet mycket väl att kvinnor och transpersoner är mer utsatta för hat. Vi vet mycket väl att ingen lyssnar till unga. Vi vet mycket väl vad en mörkare färg på översta hudlagret gör för bemötandet. Vi vet att hatet är strukturellt. Vi kan spåra det långt bakåt i historien och ändå står vi här idag. Och gör hatet till en personlig fråga.

Alla dessa flickor jag pratat med har personliga motstrategier. Jag har det. Personliga. Inte professionella. Inte utifrån. Inte strukturella. Det går inga larm när jag får hat för att jag säger saker om barn och internet. Det går inga larm när en flicka slutar blogga om hur hon mår för att hon inte orkar med hatet. Ingen rusar fram till vårt stöd. Istället måste vi hitta personliga motstrategier.

Men hatet är inte en personlig fråga, det är en strukturell fråga. Hataren är inte bara en arbetslös bitter man från Norrlands inland, som spyr ur sig kvinnohat från fejkade konton. Hataren är lika mycket du och jag. När vi reproducerar destruktiva normer, i allt vi gör. När vi återskapar patriarkatet varje morgon, fast vi inte måste. Då bygger vi grunden för hatet. När mediokra män får gå före fantastiska kvinnor, för att de är män. När barns behov och berättelser ignoreras, för att vuxna inte orkar med att höra. När en flykting motas vid gränsen för att vi som redan bor här behöver andrum. Då läggs grunden till hatet som vi ser det idag.

Vårt ansvar, om vi verkligen vill få slut på hatet, är att utmana destruktiva normer, var de än blir synliga. Inte i en kampanj, utan ständigt, ständigt, i vardagen.

Det händer bra saker också. Vi kommer att få förstärkta juridiska verktyg framöver. Med stor sannolikhet kommer polisens rutiner att ses över. Det är naturligtvis inte rimligt att en kränkning på Instagram hamnar i en hög tillsammans med cykelstölder. Näthat måste utredas snabbare och med mer kunskap.

Att hatet syns på nätet gör att det hamnar på agendan på ett sätt som det aldrig gjort förr. Det är bra. Men grunden gör vi inget åt. Vi pratar inte om att det är du och jag som måste agera. Du och jag måste börja lösa upp de begränsande och destruktiva normerna.

Vi måste utveckla förhållningssätt som erkänner problemets komplexitet. Lösningen på en komplex fråga är processer, medan lösningen på en enkel fråga är åtgärder. Vi ska inte skrika på åtgärder. Vi ska inte hata hatet eller hata hataren eller säga nej till hat. Vi ska skapa processer där vi synar våra strukturer i sömmarna och erkänner var felen ligger. Det är inget som görs i en handvändning men det finns en fördel med att inte lägga problemet utanför oss själva: då är det ju vi som styr. Om vi menar allvar med att vi vill motarbeta hatet är det bara att sätta igång.

/Elza Dunkels

Elza Dunkels, är forskare i pedagogik. Hon är i grunden ämneslärare men avlade 2007 filosofie doktorsexamen och har docentkompetens i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet. Hennes avhandling handlar om barns och ungas Internetanvändning och om kulturer på nätet. Den fortsatta forskningen rör barns och ungas strategier på Internet för att skydda sig mot faror och obehagligheter. Hon föreläser regelbundet på konferenser, nyligen på ReadMe i Malmö och SETT-mässan Stockholm.